Uppmuntran

När någon säger något positivt till mig blir jag oftast jätteglad, men det händer att jag försöker mota bort de fina orden. Det kan vara svårt att ta till sig beröm eller uppmuntrande ord men jag tror att man kan lära sig det. Helt enkelt svälja orden "Nej men det var inget speciellt", "Vadå den här jackan...den har jag ju köpt på...Myrorna" eller "Nja det var nog lite för mycket salt". Jag reagerar numera när jag säger så där och försöker hitta ordet "Tack!" istället. Det är däremot inte lika svårt att uppmuntra och berömma andra människor även om jag önskar att bli bättre på det också. Självklart ska det inte överdrivas men jag tycker att det finns tillräckligt med kyla, vi behöver tina upp varandra med värme. En klapp på axeln, en kram, några få ord eller kanske bjuda hem någon. Små saker som kan betyda mycket för någon annan, det kostar inte mycket mer än - lite mod.

Tacksam för livet

När jag igår var ute på en långpromenad runt Strömmen kom tårar av tacksamhet för livet. Det är så mycket man tar för givet som man bara förväntar sig ska fungera......men när livet plötsligt tar andra vändningar så är det inte längre så självklart.
I fredags krockade en kompis till oss med sin mc. Han lever men är svårt skadad, hur pass mycket vet nog ingen riktigt egentligen än. Fredagsmyset med familjen byttes i deras fall mot kaos och chock.
För ett par veckor sedan var några andra vänner med om en krock och blev skadade, en av killarna i den andra bilen som de krockade med avled. På bara några sekunder förändras livet så drastiskt.
Jag har förut i min blogg skrivit om lilla Julia som fick canser och hennes och familjens kamp för livet.
Ja...du känner säkert också till åtskilliga situationer där livet förändras radikalt utan förvarning. Varje gång det händer i min närhet tänker jag att det är så viktigt att ta vara på livet och vara mer rädd om varandra....tyvärr snurrar snart livet på igen med full fart tills nästa gång man väcks så där brutalt av att något händer.
Var tacksam för livet!!!!

Studielivet fortsätter

Denna vecka har jag börjat läsa psykologi i Linköping. Och så här långt...efter knappt en vecka är jag glad och lycklig över att jag valde detta. Borta är den press jag känt inte minst sista magisteråret...nu går jag en grundkurs. Att få avsluta sina studier med glädje borde vara obligatoriskt!!!
Pendlandet går utmärkt, åker campusbussen som jag inte riktigt förstår hur den kan frakta studenter gratis fram och tillbaka....tänker inte fråga om det så mycket, man vill ju inte förstöra det precis. Vissa studenter festar för fullt nu när de börjat på universitetet....exempelvis killen som jag hamnade intill som till slut nästan sov på min axel och stank sprit. Men roligt har dom nog...saknar inte det lustiga i det, men så är jag ju en gammal tant i sammanhanget..fniss.
Nu börjar ju klasskompisarna vara yngre än min äldsta son, men precis som förut är klassen i blandade åldrar vilket är bra för alla tror jag.

Ny mobil

Det här med mobiler av olika slag är ett intressant fenomen...inte minst i vår familj. För egen del vill jag kunna ringa med den och skicka sms ibland, ja, jag vet att det är lite gammelmodigt. Jag har just fått en ny mobil som inte är märkvärdig men ändå har mer än vad jag behöver för att kunna gå utanför huset. Jag är så pass gammal att det inte känns allt för länge sen som man ringde varandra för att man ville prata en stund och då man bestämde en tid o plats för möten. Självklart gör jag så nu med och visst ser jag att mobilen hjälper mig att spara tid. Att alltid vara nåbar och uppkopplad har jag ändå blandade känslor inför, jag väljer att ibland vara onåbar och nerkopplad. Men....livspulsen är dessvärre så att man behöver vara PÅ.
Jag reagerar fortfarande på att en del människor går och pratar rakt ut i luften på stan...förr ansågs det konstigt nu fullt normalt för att man självklart måste ha händerna fria och inte behöva hålla i mobilen. Jag reagerar fortfarande på att många delar sina liv vitt och brett genom att prata var och när som helst i sina mobiler. Jag vill inte i alla lägen höra bråk och allmänt ointressanta saker för alla utom just de två som pratar. Lyssna inte då...kanske du tänker. Omöjligt när man sitter på en buss eller i andra lägen då man inte kan annat än att lyssna....om man nu inte väljer att försvinna in i sin egen värld med att prata i sin egen mobil, lyssna på musik eller något annat. Vart tog tystnaden vägen egentligen? Vart tog de naturliga samtalen vägen? Ja...jag är kanske en bakåtsträvare men det är inte det att jag egentligen tycker illa om teknikens framfart, jag vet bara inte om jag alltid vill vara en del av den. Har man egentligen något val?

Släkten är bäst!!

Denna sommar har vår familj hunnit träffa stor del av vår släkt från norr till söder. Eftersom vår släkt är så utspridd i landet så blir det allt för sällan som vi ses. Tror att vi alla har mått bra av dessa möten. Yngsta sonen har exempelvis upptäckt att han har ett gäng sysslingar som han har haft väldigt roligt med. Senast idag kom en kusin till maken förbi hos oss och fikade på väg från Stockholm hem till Skåne.
Jag vet att alla inte älskar att träffa sin släkt och kanske inte ens ser det som något viktigt...medan det i andra släkter är en självklarhet att träffas näst intill varenda dag. Det kan värderas olika och får göra det utan att jag behöver lägga mig i det.
I mitt hjärta kan jag bara vara tacksam för min och min makes goa släkt som vi får vara en del av och som varit med och gjort denna sommar fantastiskt fin.

Blåsa liv i bloggen

Jaha jag ska göra ett nytt försök att blåsa in lite nytt liv i min blogg. Det är ju inte så att det inte finns något att skriva om, men ibland kan man ju undra varför andra skulle vilja läsa det man skriver eller varför man överhuvudtaget måste skriva ner saker. Just det där med att skriva gör jag ju alltid på ett eller annat sätt....det här med blogg är ett sätt. Bra eller dåligt...vad vet jag?!!

Livet går nu in i en ny period för min del. Om ett par veckor kommer jag börja läsa en grundkurs i psykologi i Linköping. Efter fyra års studier på samhälls och kulturanalysprogrammet i Norrköping borde jag ju ha studievana med mig. Men jag är rätt säker på att det kommer bli väldigt mycket som är annorlunda. Det är för det första inte bara en gångväg på tio minuter till universitetet....praktiskt förändras mycket. Ja, så är det då en ny kurs, nya klasskompisar och så är det tentor...vilket vi inte haft på SKA på samma sätt. Så lite pirrigt är det allt, men den känslan som har tagit överhand är ändå att det ska bli härligt spännande att få sätta igång.

Har dessvärre en tråkig komplettering kvar på min magisteruppsats som jag skulle vilja ha klar innan det drar igång allt för mycket så håll alla tummar för att jag o A fixar detta nu de närmaste veckorna!!!!!!

Ska försöka skriva lite mer regelbundet igen som jag gjorde förr....jag skrev försöka. Annars är det nog läge att helt begrava denna blogg. Så lägg nu in denna blogg bland dina favoritsidor...å besök den ofta så lovar jag att skriva så det glöder om det hehe.

Barns fritatid är ingen lek.....

Idag är det första riktiga sommarlovsdagen för min yngsta son. Han har varit ett par veckor på frita medan jag försökt fixa min komplettering. Jag försöker så gott det går att ge barnen de lov som de har utan att "behöva" vara på frita, men det funkar ju inte alltid speciellt inte under sommarlovet som ju är långt. De här dagarna som varit på frita har varit över all förväntan, vilken fritapersonal o vilket engagemang!!! Kolmårdens djurpark, badhuset, fiske, lek i de stora parkerna i stan, besök på Arbetets museum, bakning o vattenlek på skolgården. Ja..sen givetvis bara "vanlig" lek o fotboll på skolgården.
Att inse att andra barn i kommunen inte alls har fått samma möjligheter förundrar jag mig över. Har hört att det finns skolor som har fri lek på skolgården o VM fotboll som de enda programpunkterna. I andra skolor är det upp till varje pedagog att fixa program till sin respektive klass, vilket då innebär att en del barn har mycket aktiviteter medan andra barn på samma frita inte gör nästan något. Sen finns det givetvis skolor som erbjuder liknande program som min son fått vara en del av.
Är det något som kan få mig att bli riktigt arg så är det när barn behandlas orättvist, i vilken grad det än är. Barn måste få ta plats och i det här fallet måste det finnas pengar till att ge de barn som behöver fritatid en någorlunda meningsfull tid. Bra pedagoger som vill mycket ska uppmuntras istället för att motarbetas, barnen är framtiden. Glada barn..ger glada föräldrar....som kan jobba bättre för att de vet att barnen har det bra...som i sin tur ger deras arbetsplatser bra resultat o som i sin tur....ja, ni fattar.

Det jag vill är helt enkelt att det satsas på barnen. Det behöver egentligen inte vara så märkvärdigt, hos oss har det nog mest pratats om fiskedagen. Att träna sitt tålamod med väntan...på en mört, tillsammans med några andra bland annat en av pedagogerna som är hängiven fiskare. Det är lycka!!

En hyllning till min fina dotter!!

För arton år sedan föddes vårt andra barn, en liten underbar dotter som fick namnet Rebecca. Hennes första månader i livet kommer jag ihåg som i en dimma, kolik i ett halvår är tyvärr det jag mest minns. Skriket tog slut men det var snart en annan oro som tog över, det visade sig att hon var senare i utvecklingen än de flesta andra i hennes ålder. År av utredningar följde och till sist hamnade hon hos en läkare på barnhabiliteringen som kände till - Williams syndrom och därför kunde ta de rätta testerna och därefter ge oss beskedet. En ny värld öppnade sig för oss som föräldrar, våra släktingar och våra vänner. Att säga att livet varit enkelt skulle vara att ljuga men vi har begåvats med en alldeles unik och charmig dotter som med sitt något annorlunda liv ger en speciell glädje till oss och många andra.

Hon har alltid haft ögon för att se det fina i andra människor och en känsla för att se när andra inte är glada och då utan att tveka brytt sig. En självklarhet....nja, jag vet inte säkert.
Att vara tonåring och samtidigt vara annorlunda är inte enkelt och det har fallit många tårar både hos Rebecca och mig som mamma när det "normala livet" inte ger henne utrymme. Samtidigt har hon genom sitt sätt att vara fått så många goa vänner som ser henne för den hon är. Att gå med henne på stan innebär att man får stanna många gånger, hon hälsar, hon kramar och känner så många. I veckan som var så besökte vi barnhabiliteringen för sista gången, hon är ju en stor tjej nu. Den numera pensionerade läkaren som gav oss beskedet för tretton år sen jobbade extra och mötet med honom var speciellt för oss alla tre.

Vad framtiden för med sig vet vi ingenting om samtidigt som vi alltid fått vara flera år fram i våra förberedelser för att Rebecca ska ha ett bra liv.
Jag är så stolt över min fina dotter, hon lär mig så mycket och ger så mycket glädje. Sen är hon givetvis en helt vanlig tonåring som tycker mamma är jobbig o pinsam. Då är det alldeles fantastiskt bra att hon har en extrafamilj och vuxenkompis som funnits med henne under många år och så alla andra goa vänner förstås. Många som läser det här har gratulerat Rebecca på facebook idag, vet om att varenda gratulation har gått rakt in i hennes hjärta!!!

Jag är inte så pinsam så jag nu lägger ut det här på bloggen utan att fått det godkänt av födelsedagsfiraren personligen. GRATTIS MIN FINA GULLVIVA!! JAG ÄLSKAR DIG!!!!!

Bloggvilar

Som någon kanske märkt händer det inte mycket på denna blogg för tillfället. Jag bloggvilar och satsar på skrivandet som gäller för studierna. Återkommer om ett par veckor!!

Flyger och far

Jag bor centralt i stan och har inte körkort utan tar mig oftast fram gående. Kan undra hur många steg man gör på en vecka egentligen....borde nog använda stegräknaren som inte ens kommit ur sin förpackning sen jag köpte den för si så där ett år sen kanske.
Har en bit till yngsta sonens skola och eftersom det är genom själva city så går jag oftast med honom. Efter att igår ha suttit på föräldramöte och förvånat hört att de andra barnen inte berättar mycket om skolan hemma så har jag nu kommit på att det ju just är vid dessa promenader som våra samtal om skola, kompisar och sånt viktigt ofta kommer fram eller vid middagsbordet när han har någon kompis hemma. Då berättas mycket och sanningar om varandra kommer fram....intressant att lyssna på. Åttaåringar kan snacka livsfrågor minsann!!

Nu ska jag strax ut på dagens femte promenad, vädret gör ju inte ont precis så jag lider inte alls av gåendet, det enda är väl att de tar sin lilla tid. Men å andra sidan lägger jag ingen tid alls på joggingturer eller gym, så jag behöver allt mina promenader. Med en laddning Flygande Jakob i magen så flyger jag väl fram denna gång.
Ha en bra helg!!

Varför skiner solen idag?

Efter att ha tillbringat en minst sagt kylig dag med fotbollscup i Solna så vaknade jag av solens strålar idag. Varför skiner solen nu och vart sjutton var den igår?? Kunde den inte kommit fram och värmt oss lite!!!!!
Vet inte hur många cuper och utflykter som pastasallad varit med som mat i kylväskan så även igår, men kall pastasallad är inte att rekommendera när kylan liksom har flyttat in i en. Så...nu har jag gnällt färdigt.
Ifk killarna (-01:or) spelade riktigt bra och än en gång kan jag skriva att Ifk Norrköping har en mycket bra ungdomssektion!!! Att uppföra sig sportsligt får de med sig från knattefotbollen och därför blev de enormt förvånade när de mötte en del lag som exempelvis inte tog i hand efter match...liten detalj men så viktig ändå. Ifk killarna hade flera lag och det blev många vinster!!!
Att från fotbollscup komma hem till El Clasico det är lycka för min yngsta son...som snart sov gott!! Om någon ny läsare kommit till bloggen så kan jag meddela att fotbollsintresset hos den yngsta i familjen är STORT!! Då är det inte bara hans eget spelande jag menar utan mer att när han vaknar på morgonen är det första han gör att kolla av textteves sportsidor. Inspelade matcher spelas fram till målen och kollas av, varenda tabell granskas. Ja...en liten fotbollstok som kan snacka fotboll med vuxna fotbollstokar och de finns ju lite här och där!!! På måndag kväll är han på Parken förstås då är det IFK Norrköping-Öster som spelar. Vi andra i familjen ska inte dit, han får gå med sin kompis och hans farmor, men jag som älskar hockey lär få sitta av många IFK matcher även i år....och det är ju inte alltid så kul kan jag säga!!
Fotboll och gnäll....blev det i detta inlägg. Vad ska jag göra nu? Ta vara på solens strålar förstås!! För jag är inte så bitter som det verkar, klart att jag är glad att solen skiner idag!!!!!

Firande...och lidande

Det är lite si och så med mitt bloggskrivande för närvarande, men eftersom jag inte tror att det är så många som lider av det så får det helt enkelt vara så.
Påsken är över. Maken såg till att följa i Jesu fotspår genom att på skärtorsdagen plötsligt sluta snusa....ja, jag tror inte att Jesus snusade i och för sig och hans lidande var betydligt värre. Men en karl som slutar snusa lider också...tro mig!!!
Min födelsedag har jag också klarat av dessa påskdagar och blev givetvis påmind om att jag närmar mig 50 år med stormsteg....jovisst.

Nu är det fokusering som gäller, vilket inte är helt enkelt när barnen har påsklov. Även om de kan sköta sig ganska mycket själva så behövs det lagas mat och fixas en del. Känslan av att inte riktigt räcka till för allt samtidigt som man inser att man faktiskt klarar väldigt mycket infinner sig igen efter några dagars välbehövlig vila.
Ha en bra vecka!!!

Vinst!!

215 miljoner...ja det hade ju inte varit helt fel att kamma hem den vinsten!! Dessvärre var jag varken i Skåne eller ens spelade så då är det ju inte så lätt att vinna. Chansen att jag vinner något på lotter eller spel brukar aldrig vara särskilt stor.

Maken däremot vann igår..ja fortfarande handlar det inte om de där miljonerna. Men han var på Friskis och Svettis och kom hem med vinst, riktigt bra grejer. Roligast var ändå en startavgift för Tjejvättern!!! Han ska inte cykla kan jag meddela och inte jag heller för den delen.

Dottern vann idag även hon på lott. Hon hade sökt till ett Europeiskt ungdomsläger för de som har Williams syndrom, hon har förut varit i Tyskland och Frankrike och älskar dessa läger!! Alla som sökte i år hade varit på läger förut, fyra personer får åka och för att då göra det så rättvist som möjligt var det lotten som fick avgöra. I juli blir det nu en vecka i Italien och glädjen är stor här hemma!!!

Jag köpte för ovanlighetens skull två trisslotter häromdagen, ingen vinst alls på dom. Men vi har väl haft vår vinstvecka i familjen ändå....plötsligt händer det!!

Fika

Det här med fika det är något jag gillar om du skulle missat det!! Att få ta sig tid tillsammans med någon go vän och bara få vara och äta något gott. Jag njuter mer av det nu än vad jag gjort förr, kanske njuter inte plånboken lika mycket av det dessvärre. Men med lite förstånd brukar det gå ganska bra. Tror egentligen att det blivit en fikatok av mig sen jag började plugga, kan ju i och för sig ha att göra med att jag då flyttade in till stan och fick ett större utbud av mysiga cafeér. Ja...det är nog båda dom anledningarna antagligen.

Det är minst lika mysigt att fika tillsammans med någon hemma i hem förstås. Jag har just nu en tid då jag gör flera intervjuer och jag har gjort en hel del intervjuer förut för andra arbeten. Vid dom tillfällen som det fungerar så är fika med informanter en alldeles lysande grej....oftast kommer saker fram som på något sätt är enklare att säga när man får kaffe i sig...och då åker min diktafon på igen. Idag hade jag ett sånt möte och kom hem glad och transkriberade först den delen som blev runt kaffet och så skulle jag börja med den andra "riktiga" intervjun. Men den var borta!!

Jag kan säga att jag hade några timmar i lätt ångest innan jag hittade den filen....eller i ärlighetens namn så var det ju maken som plockade fram den åt mig. Jag och teknik går inte ihop, fy vad mycket jag hann tänka dessa timmar. Försökte skriva ner så mycket som jag kom ihåg utifrån mina frågor, men det blir ju inte detsamma alls och jag visste ju att jag missat massor. Att gå tillbaka och be om en ny intervju skulle ju varit så enormt pinsamt!!!
Ja, ja det var ju ingen fara, borde ändå kanske gå en kurs i enkel teknik...så funkar din diktafon, mobil och dator. Men oftast funkar det ju alldeles utmärkt och annars ropar jag på hjälp....familj och klasskompisar känner nog igen det. Man kan inte allt, jag är ju bra på så mycket annat som att fika och sånt viktigt!!

Positivt tänkande

Lyssnade på "Ring så spelar vi" på radion idag och en gammal kvinna runt 90 år ringde in. Jag tror inte att jag är ensammen om att blivit berörd av hennes ord. Hon hade sån livsglädje trots att hon hade sina krämpor, hon såg inte anledningen i att behöva klaga utan var glad för att varje dag få leva. Hon sa bland annat att varje dag hade hon en ny tavla utanför fönstret som hon kunde njuta av, hon såg skiftningarna i naturen. Att hon sen efter sitt positiva samtal vann fem cd och en kartbok, var bara så rätt!!
Samtidigt som jag lyssnade på programmet läste jag en bok av Malin Sävstam, När livet stannar. Malin förlorade sin man, två barn, sin bästa väninna o gudson i tsunamin och hon har skrivit en bok om sorgen o livet efter det. Så fruktansvärt tragiskt och det är svårt att inte beröras av hennes sorg. Men även för henne i den djupa sorgen kan man glimta stunderna då hon försöker vända tillvaron genom att tänka positivt och se framåt.

Alla har vi väl med oss någon slags ryggsäck med funderingar, problem och sorg. Att ändå försöka tänka positivt och se möjligheterna istället för enbart svårigheterna är så viktigt. Ta vara på dagen i tacksamhet!! Klyschigt...ja möjligtvis, men ändå sant!!

Förstod inte riktigt

När jag var liten och var hos min pappas släkt i Valdemarsvik så var ett besök på Liedholms manufaktur ett måste. Jag tyckte mest manufaktur var ett konstigt ord, vilket jag tycker fortfarande. Det stod så på dörren i alla fall, men vi hann knappt upp för trapporna innan tanten som ägde affären kramat om oss. Mest kramade hon om pappa....och var alltid så glad att han kom. Jag hörde att de pratade om Nils, och jag förstod att han bodde i Italien, jag visste att pappa alltid följde vad som hände honom.
Idag läste jag i tidningen att huset som är Liedholms barndomshem ska säljas, kändes nästan lite vemodigt. En ynka bit historia i mitt liv men en stor historia i svenskt fotbollsliv. Igår flyttades för övrigt en Nils Liedholm utställning in på Stadsmuseét här i Norrköping. Jag såg den i somras i Valdemarsvik med min pappa och min yngsta son, en stor dag för dom två som älskar fotboll....å för mig också så klart!!

Ny adress

Lite märklig känsla att ha nytt boende, jag menar då ny bloggadress. Men samtidigt lite roligt att se hur man kan trivas här och om det är någon som kommer förbi och hälsar på.

Varför i all världen vill man ha en blogg? Ja...finns nog rätt många svar på det och jag kan ju bara svara för min egen del. Jag älskar att skriva!! Och eftersom jag tillbringar stor del av min tid framför datorn så är det skönt att kunna skriva något som inte har med studier att göra utan bara vad som flyger in i tankarna för stunden. Om någon sen vill läsa det så är det fritt fram. Jag följer flera bloggar av olika slag och jag tror jag gör det mest för att jag älskar att ta del av andra människors liv, tankar och åsikter.

Jag jobbar för tillfället med en magisteruppsats som har sin grund i människors livshistorier. Jag har den åsikten att alla människor har sin berättelse. Till och med barnen bär med sig olika intryck och öden som byggs på allt eftersom. Vi delar inte allt som vi varit med om med alla omkring oss, det kommer fram berättelser vid olika tillfällen med olika personer. Men håll med om att det är fascinerande att ta del av varandras liv....i alla fall till viss del.

Koll på läget...nja

När vänner frågar mig hur det är så svarar jag ofta att "Det är bra...men det är mycket just nu." Antar att flera känner igen sig, kanske speciellt om man är en familj och ska få alla pusselbitar att funka i vardagen. Det värsta är att dom där orden kommer så förskräckligt ofta tycker jag. Jag är för tillfället inne i ett stim av att ha för mycket i huvudet och ändå känns det ibland som det inte finns någonting där.

Ett tydligt exempel på det fick jag efter förra blogginlägget. Först hade jag beställt mat på pizzerian som jag skulle hämta efter tjugo minuter....perfekt då skulle jag ju hinna kolla av lite mail och sånt. Ja...så skrev jag blogginlägget, pratade med barnen och så insåg jag plötsligt att de där tjugo minuterna hade blivit väldigt många minuter. Mätta är vi ialla fall nu och jag sitter här igen och undrar vad var det jag egentligen skulle göra?? Just det ja!! Melodifestivalen ska ses samtidigt som strykberget ska försvinna från oss.

Välkommen till min nya blogg!!!

Hej och Välkommen hit!!
Jag bestämde mig nyligen för att sluta blogga, men det höll inte så länge minsann.
När alla barnen här hemma satte igång med bloggar så föll jag igen eftersom jag faktiskt hade saknat min blogg. Den har fungerat lite som en ventil där jag kunnat skriva av mig mellan varven.

Jag börjar om på nytt och kanske blir det lite annorlunda format än förut, i alla fall är det en ny layout jämfört med den tidigare bloggen. Om någon skulle vara intresserad av vad jag skrivit innan så finns den bloggen under denna adress: http://susseribloggeri.blogspot.com/