Uppmuntran

När någon säger något positivt till mig blir jag oftast jätteglad, men det händer att jag försöker mota bort de fina orden. Det kan vara svårt att ta till sig beröm eller uppmuntrande ord men jag tror att man kan lära sig det. Helt enkelt svälja orden "Nej men det var inget speciellt", "Vadå den här jackan...den har jag ju köpt på...Myrorna" eller "Nja det var nog lite för mycket salt". Jag reagerar numera när jag säger så där och försöker hitta ordet "Tack!" istället. Det är däremot inte lika svårt att uppmuntra och berömma andra människor även om jag önskar att bli bättre på det också. Självklart ska det inte överdrivas men jag tycker att det finns tillräckligt med kyla, vi behöver tina upp varandra med värme. En klapp på axeln, en kram, några få ord eller kanske bjuda hem någon. Små saker som kan betyda mycket för någon annan, det kostar inte mycket mer än - lite mod.

Tacksam för livet

När jag igår var ute på en långpromenad runt Strömmen kom tårar av tacksamhet för livet. Det är så mycket man tar för givet som man bara förväntar sig ska fungera......men när livet plötsligt tar andra vändningar så är det inte längre så självklart.
I fredags krockade en kompis till oss med sin mc. Han lever men är svårt skadad, hur pass mycket vet nog ingen riktigt egentligen än. Fredagsmyset med familjen byttes i deras fall mot kaos och chock.
För ett par veckor sedan var några andra vänner med om en krock och blev skadade, en av killarna i den andra bilen som de krockade med avled. På bara några sekunder förändras livet så drastiskt.
Jag har förut i min blogg skrivit om lilla Julia som fick canser och hennes och familjens kamp för livet.
Ja...du känner säkert också till åtskilliga situationer där livet förändras radikalt utan förvarning. Varje gång det händer i min närhet tänker jag att det är så viktigt att ta vara på livet och vara mer rädd om varandra....tyvärr snurrar snart livet på igen med full fart tills nästa gång man väcks så där brutalt av att något händer.
Var tacksam för livet!!!!

Studielivet fortsätter

Denna vecka har jag börjat läsa psykologi i Linköping. Och så här långt...efter knappt en vecka är jag glad och lycklig över att jag valde detta. Borta är den press jag känt inte minst sista magisteråret...nu går jag en grundkurs. Att få avsluta sina studier med glädje borde vara obligatoriskt!!!
Pendlandet går utmärkt, åker campusbussen som jag inte riktigt förstår hur den kan frakta studenter gratis fram och tillbaka....tänker inte fråga om det så mycket, man vill ju inte förstöra det precis. Vissa studenter festar för fullt nu när de börjat på universitetet....exempelvis killen som jag hamnade intill som till slut nästan sov på min axel och stank sprit. Men roligt har dom nog...saknar inte det lustiga i det, men så är jag ju en gammal tant i sammanhanget..fniss.
Nu börjar ju klasskompisarna vara yngre än min äldsta son, men precis som förut är klassen i blandade åldrar vilket är bra för alla tror jag.

Ny mobil

Det här med mobiler av olika slag är ett intressant fenomen...inte minst i vår familj. För egen del vill jag kunna ringa med den och skicka sms ibland, ja, jag vet att det är lite gammelmodigt. Jag har just fått en ny mobil som inte är märkvärdig men ändå har mer än vad jag behöver för att kunna gå utanför huset. Jag är så pass gammal att det inte känns allt för länge sen som man ringde varandra för att man ville prata en stund och då man bestämde en tid o plats för möten. Självklart gör jag så nu med och visst ser jag att mobilen hjälper mig att spara tid. Att alltid vara nåbar och uppkopplad har jag ändå blandade känslor inför, jag väljer att ibland vara onåbar och nerkopplad. Men....livspulsen är dessvärre så att man behöver vara PÅ.
Jag reagerar fortfarande på att en del människor går och pratar rakt ut i luften på stan...förr ansågs det konstigt nu fullt normalt för att man självklart måste ha händerna fria och inte behöva hålla i mobilen. Jag reagerar fortfarande på att många delar sina liv vitt och brett genom att prata var och när som helst i sina mobiler. Jag vill inte i alla lägen höra bråk och allmänt ointressanta saker för alla utom just de två som pratar. Lyssna inte då...kanske du tänker. Omöjligt när man sitter på en buss eller i andra lägen då man inte kan annat än att lyssna....om man nu inte väljer att försvinna in i sin egen värld med att prata i sin egen mobil, lyssna på musik eller något annat. Vart tog tystnaden vägen egentligen? Vart tog de naturliga samtalen vägen? Ja...jag är kanske en bakåtsträvare men det är inte det att jag egentligen tycker illa om teknikens framfart, jag vet bara inte om jag alltid vill vara en del av den. Har man egentligen något val?

Släkten är bäst!!

Denna sommar har vår familj hunnit träffa stor del av vår släkt från norr till söder. Eftersom vår släkt är så utspridd i landet så blir det allt för sällan som vi ses. Tror att vi alla har mått bra av dessa möten. Yngsta sonen har exempelvis upptäckt att han har ett gäng sysslingar som han har haft väldigt roligt med. Senast idag kom en kusin till maken förbi hos oss och fikade på väg från Stockholm hem till Skåne.
Jag vet att alla inte älskar att träffa sin släkt och kanske inte ens ser det som något viktigt...medan det i andra släkter är en självklarhet att träffas näst intill varenda dag. Det kan värderas olika och får göra det utan att jag behöver lägga mig i det.
I mitt hjärta kan jag bara vara tacksam för min och min makes goa släkt som vi får vara en del av och som varit med och gjort denna sommar fantastiskt fin.

Blåsa liv i bloggen

Jaha jag ska göra ett nytt försök att blåsa in lite nytt liv i min blogg. Det är ju inte så att det inte finns något att skriva om, men ibland kan man ju undra varför andra skulle vilja läsa det man skriver eller varför man överhuvudtaget måste skriva ner saker. Just det där med att skriva gör jag ju alltid på ett eller annat sätt....det här med blogg är ett sätt. Bra eller dåligt...vad vet jag?!!

Livet går nu in i en ny period för min del. Om ett par veckor kommer jag börja läsa en grundkurs i psykologi i Linköping. Efter fyra års studier på samhälls och kulturanalysprogrammet i Norrköping borde jag ju ha studievana med mig. Men jag är rätt säker på att det kommer bli väldigt mycket som är annorlunda. Det är för det första inte bara en gångväg på tio minuter till universitetet....praktiskt förändras mycket. Ja, så är det då en ny kurs, nya klasskompisar och så är det tentor...vilket vi inte haft på SKA på samma sätt. Så lite pirrigt är det allt, men den känslan som har tagit överhand är ändå att det ska bli härligt spännande att få sätta igång.

Har dessvärre en tråkig komplettering kvar på min magisteruppsats som jag skulle vilja ha klar innan det drar igång allt för mycket så håll alla tummar för att jag o A fixar detta nu de närmaste veckorna!!!!!!

Ska försöka skriva lite mer regelbundet igen som jag gjorde förr....jag skrev försöka. Annars är det nog läge att helt begrava denna blogg. Så lägg nu in denna blogg bland dina favoritsidor...å besök den ofta så lovar jag att skriva så det glöder om det hehe.

Barns fritatid är ingen lek.....

Idag är det första riktiga sommarlovsdagen för min yngsta son. Han har varit ett par veckor på frita medan jag försökt fixa min komplettering. Jag försöker så gott det går att ge barnen de lov som de har utan att "behöva" vara på frita, men det funkar ju inte alltid speciellt inte under sommarlovet som ju är långt. De här dagarna som varit på frita har varit över all förväntan, vilken fritapersonal o vilket engagemang!!! Kolmårdens djurpark, badhuset, fiske, lek i de stora parkerna i stan, besök på Arbetets museum, bakning o vattenlek på skolgården. Ja..sen givetvis bara "vanlig" lek o fotboll på skolgården.
Att inse att andra barn i kommunen inte alls har fått samma möjligheter förundrar jag mig över. Har hört att det finns skolor som har fri lek på skolgården o VM fotboll som de enda programpunkterna. I andra skolor är det upp till varje pedagog att fixa program till sin respektive klass, vilket då innebär att en del barn har mycket aktiviteter medan andra barn på samma frita inte gör nästan något. Sen finns det givetvis skolor som erbjuder liknande program som min son fått vara en del av.
Är det något som kan få mig att bli riktigt arg så är det när barn behandlas orättvist, i vilken grad det än är. Barn måste få ta plats och i det här fallet måste det finnas pengar till att ge de barn som behöver fritatid en någorlunda meningsfull tid. Bra pedagoger som vill mycket ska uppmuntras istället för att motarbetas, barnen är framtiden. Glada barn..ger glada föräldrar....som kan jobba bättre för att de vet att barnen har det bra...som i sin tur ger deras arbetsplatser bra resultat o som i sin tur....ja, ni fattar.

Det jag vill är helt enkelt att det satsas på barnen. Det behöver egentligen inte vara så märkvärdigt, hos oss har det nog mest pratats om fiskedagen. Att träna sitt tålamod med väntan...på en mört, tillsammans med några andra bland annat en av pedagogerna som är hängiven fiskare. Det är lycka!!

En hyllning till min fina dotter!!

För arton år sedan föddes vårt andra barn, en liten underbar dotter som fick namnet Rebecca. Hennes första månader i livet kommer jag ihåg som i en dimma, kolik i ett halvår är tyvärr det jag mest minns. Skriket tog slut men det var snart en annan oro som tog över, det visade sig att hon var senare i utvecklingen än de flesta andra i hennes ålder. År av utredningar följde och till sist hamnade hon hos en läkare på barnhabiliteringen som kände till - Williams syndrom och därför kunde ta de rätta testerna och därefter ge oss beskedet. En ny värld öppnade sig för oss som föräldrar, våra släktingar och våra vänner. Att säga att livet varit enkelt skulle vara att ljuga men vi har begåvats med en alldeles unik och charmig dotter som med sitt något annorlunda liv ger en speciell glädje till oss och många andra.

Hon har alltid haft ögon för att se det fina i andra människor och en känsla för att se när andra inte är glada och då utan att tveka brytt sig. En självklarhet....nja, jag vet inte säkert.
Att vara tonåring och samtidigt vara annorlunda är inte enkelt och det har fallit många tårar både hos Rebecca och mig som mamma när det "normala livet" inte ger henne utrymme. Samtidigt har hon genom sitt sätt att vara fått så många goa vänner som ser henne för den hon är. Att gå med henne på stan innebär att man får stanna många gånger, hon hälsar, hon kramar och känner så många. I veckan som var så besökte vi barnhabiliteringen för sista gången, hon är ju en stor tjej nu. Den numera pensionerade läkaren som gav oss beskedet för tretton år sen jobbade extra och mötet med honom var speciellt för oss alla tre.

Vad framtiden för med sig vet vi ingenting om samtidigt som vi alltid fått vara flera år fram i våra förberedelser för att Rebecca ska ha ett bra liv.
Jag är så stolt över min fina dotter, hon lär mig så mycket och ger så mycket glädje. Sen är hon givetvis en helt vanlig tonåring som tycker mamma är jobbig o pinsam. Då är det alldeles fantastiskt bra att hon har en extrafamilj och vuxenkompis som funnits med henne under många år och så alla andra goa vänner förstås. Många som läser det här har gratulerat Rebecca på facebook idag, vet om att varenda gratulation har gått rakt in i hennes hjärta!!!

Jag är inte så pinsam så jag nu lägger ut det här på bloggen utan att fått det godkänt av födelsedagsfiraren personligen. GRATTIS MIN FINA GULLVIVA!! JAG ÄLSKAR DIG!!!!!

Bloggvilar

Som någon kanske märkt händer det inte mycket på denna blogg för tillfället. Jag bloggvilar och satsar på skrivandet som gäller för studierna. Återkommer om ett par veckor!!